Psyke
I torsdags fyllde min lilla dotter 18 år. Var tar tiden vägen?
Livet började lite knasigt för mitt hjärta. Precis när hon skulle ploppa ut så sugs hon liksom tillbaka in och jag fick börja om med allt krystarbete. Barnmorskan sa att hon aldrig sett något liknande.
Men ut kom hon till slut, lilla knasiga unge.
Huvudet såg då ut som en alien (eller som hon blivit utdragen med sugklocka)
Tack och lov rättade det till sig efter några veckor och nu har jag en vuxen skönhet.
”Nenne” I Furuvik för många år sen!
När vi sitter där i torsdags hela familjen och äter födelsedagsmiddag så började vi prata om en händelse då de var små. Jag måste ju bara delge er detta.
Det hela utspelade sig nog ungefär samtida med bilden ovan fast vid jultid.
Jag jobbade den tiden på en allmänpsykavdelning. Denna avdelning låg 4 våningar upp (högst upp i byggnaden)
Jag sitter där i godan ro nattetid vid datorn och plötsligt i ögonvrån hastar något förbi.
Min hjärna registrerar det som en råtta. Men jag tänker att jamen vänta nu det kan ju inte ha sprungit förbi en råtta inne på expeditionen 4 våningar upp i huset?
Jag reser mig upp och börjar allvarligt tvivla på mitt förstånd och undrar om jag snarare borde vara inlagd än jobba där.
Jag smyger fram till den bokhylla där jag såg vad det nu var. Kikar bakom den och hm, där sitter en stackars liten näbbmus. Hur jag kunde få det till en stor råtta, ja det beror nog på min vilda fantasi.
Hur som haver, vi kunde ju inte ha en mus springandes runt på avdelningen så jag tänkte att nu ska jag fånga den. Jag hittade ett sånt där långt pappersrör ni vet som man har affischer i. Den klämde jag in i ena änden av bokhyllan och sen petade jag lite på musen med en pinne i andra änden så den sprang in i röret som jag sen höll upprätt så den inte kunde springa ut.
Där skulle jag ju helt klart sen ha släppt ut den stackarn. Men tänkte att mina två små barn hemma de hade ju önskat sig en mus i julklapp. Så jag letar upp en liten papplåda som jag fyllde med lite musli och där hällde jag ner musen och döpte den till Psyke.
På morgonen då jag kommer hem till familjen blir alla i familjen förväntansfulla och vill se vad jag har i lådan. Jag går fram till köksbordet och ska bara visa lite försiktigt för jag var rädd att den skulle smita innan vi skaffat en riktig bur.
Jag gläntar bara lite på toppen av lådan och barnen fullkomligt hänger på mig av nyfikenhet. Sen tar det en millisekund så har naturligtvis musen skjutit som en kanon ur lådan och landat på golvet i ren förskräckelse och började springa där i köket. Så långt hade det ju kunnat vara rätt rart, om än lite stökigt.
Nu kommer det till saken att vi hade en hankatt vid namn Svante. Han befann sig på en våning under köket då detta händer. Men troligtvis hörde han musens springande på golvet (taket då i hans fall) och det tog knappt ett andetag så helt plötsligt befinner sig katten också i köket med musen i munnen. Musen pep för sitt liv.
Nenne (min numera 18 åring) som älskade denna katt, vrålade och grät högljutt till katten att släppa Psyke. Maken (eller om det var jag, jag minns inte riktigt) slänger sig över katten som nu också låter och försöker att bända upp kattens käkar.
Efter mycket om och men släpper katten greppet om musen. men då är musens rygg redan av och den lever men hänger slappt. Jag kaster först ut musen sen katten och sa gör slut på eländet (vilket katten glatt gjorde)
Den morgonen kom barnen försent till dagis och maken försent till jobbet. Livet som småbarnsföräldrar? Nä bara livet i vår goa knasfamilj!
Jag älskar er!
